Post-trauma

De som känner mig vet att jag hatar att få post. Mina senaste bostäder har haft postboxar och dessa har tömts så sällan som möjligt. Helst inte oftare än varannan vecka. Jag kan inte förklara min aversion mot post. Den bara finns där. Men what goes around comes around (eller nå't) för nu har jag bott i Stockholm en vecka och allt fungerar perfekt utom det faktum att jag inte får någon post. Jag väntar på räkningar, bekräftelser, parkeringstillstånd och annat men varje kväll när jag kommer hem är det lika tomt på hallgolvet. Jag har märkt min dörr med halvmetersstora bokstäver med mitt namn så brevbäraren inte kan missa mig. Men han verkar blind och helt oemottaglig. Jag har ringt Adressändring två gånger och de lovar varje gång att de ska kontakta brevbäraren och framföra mina klagomål. Än så länge har det inte bitit. Och jag kan inte låta bli att undra om det är för att han vill lära en post-hatare en liten läxa.