Frufixering

Jag har en kollega som alltid alltid alltid pratar om sin familj. Han har varit gift med sin fru i över trettio år men verkar omåttligt kär i henne än. Det är visserligen gulligt men den här mannen balanserar på kanten till överdrift. När hon är på resa tröstäter han av saknad hela kvällarna och han kan omöjligt somna utan att hon ligger under hans arm (han har ingående förklarat exakt hur det ser ut när de sover och hon ligger alltså i armhålan på något sätt). Jag har följt honom sedan augusti nu och det finns inte ett enda samtalsämne som man kan ta upp med honom utan att han på något sätt kopplar det till sin fru, någon av sina söner, sina svärföräldrar eller sin mamma.

Men rekordet togs idag. Jag satt i baksätet på hans bil och vi var på väg in till stan för ett möte. Eftersom min dator krånglar passade jag på att ringa ett samtal till en av IT-killarna så att han kunde kolla på den under tiden jag var borta. Han var inte på plats så jag lämnade ett meddelande och nämnde då lösenordet till min dator. När jag hade avslutat hör jag min kollega glatt från framsätet:"XXX (=lösenordet) var min frus flicknamn!"

IT-kille longing for lullabies

Titiyo och Kleerups "Longing for Lullabies" är suverän (http://www.youtube.com/watch?v=luIBrGyFNq0) Och igår upptäckte jag att det inte är bara jag som tycker det. Jag satt inne på mitt rum på jobbet och hade P3 på. Utanför hade IT och några av mina kollegor möte om produktdatabaser och annat som jag är lyckligt oinvolverad i. Longing for Lullabies startade och jag jobbade på. Av en slump vände jag mig om och då ser jag att en av IT-killarna står precis bakom mig och vaggar i takt till musiken. När jag utbrast "jösses, står du här?" svarade han bara "mm, jag älskar den här låten" och så vaggade han vidare tills låten var slut. Sedan gick han tillbaka till mötet.

What am I?

Fyller 36 om mindre än en vecka och vare sig jag vill det eller inte jobbar min hjärna ganska mycket med att förstå och acceptera det. Jag ska strax passera gränsen då jag hamnar närmare 40 än 30. Det kräver en och annan stund av reflektion. Och även om jag nu själv skulle lyckas ignorera det faktum att jag är medelålders, samtidigt som jag till vissa delar lever mitt liv som om jag vore 25, finns det tillfällen då det blir svårt att förneka.

För ett tag sedan hade jag förmånen att umgås en hel helg med en familj i London som har en liten femårig pojke. Vi fann varandra kvickt. Men jag upptäckte att han hade ganska svårt att få grepp om min identitet. Jag var F:s flickvän, så långt var han med. Men mer då? En av gångerna när han satt i mitt knä tittade han på mig och frågade: "are you a mum?". "Näe," svarade jag. "Do you have a baby in your tummy?" undrade han därefter. "Näe", svarade jag igen. Jag var alltså ingens mamma och hade ingen bäbis på väg. Nästa fråga var därför helt naturligt "Are you a nanny?". Det var jag ju inte heller. Då kom det lite frustrerat:"What ARE you?"

Mycket bra fråga.