Hemlängtan

Jag kom just hem från en ljuvlig helg i Paris. Eftersom jag absolut inte hade lust att åka hem var det en hyfsat moloken figur som satt och väntade på det försenade flyget i eftermiddags. Men alla som skulle med det planet kände inte som jag. Hela stolsraden jämte mig i vänthallen upptogs av ett stort antal seriösa rockers. De hade långt hår, håliga jeans, boots, tatueringar, jeansjackor och t-shirts med skelett på så det var inte jättesvårt att missa deras musiksmak. Och om man hade eventuella dubier räckte det med att lyssna på vad de pratade om (jag satt bakom gänget i planet senare och hade verkligen tillfälle). Konversationen var proppfull av "riff", "Nikki Sixx", "metal", "gitarr" och beskrivningar som "trummisen som var med på Alice Coopers tredje skiva". När vi väl stod vid bagagebandet senare och rockarna väntade på sina gitarrer sa dessutom en av dem; "vilken tid går turnébussen, nej, jag menar flygbussen?". De här grabbarna (eller tja... alla var en bit över 35) åt, sov och levde metal helt enkelt.

Utom möjligen en av dem. Han verkade inte vara musiker själv men var definitivt medlem i entouraget eftersom han hade likadan tröja som flera av de andra. Och han råkade sätta sig jämte mig. Efter en liten stund hörde jag att han sa "fan vad jag längtar hem". Jag, som minst av allt ville lämna det 18-gradiga Paris, letade efter ironi i hans röst men hittade ingen alls. Efter ytterligare liten stund säger han "varför ska det vara så jävla jobbigt att åka bort?". På det följde en tung suck. Därefter hördes ett ynkligt "home sweet home". Och slutligen - efter att han försäkrat sig med de andra om att de ska stanna vid korvkiosken när de kommer hem - utbrister han: "HELVETE vilken hemlängtan jag har".

Jag kände igen det här gänget från resan ner i fredags. Och nu åkte de alltså hem två dagar senare. Vi snackar med andra ord inte direkt någon årslång världsturné. Men den här snubbens hemlängtan var svår och djup. Så ikväll vet jag en hårdrockare som kommer att gå och lägga sig i sin egen säng och tänka "ääääntligen hemma".

Alive and chickin'

Eftersom jag ändå har en rejäl energisvacka och inte kommer att få något gjort den närmaste kvarten passar jag på att på arbetstid meddela att jag varken har blivit uppäten eller farit hädan i någon ovanlig åkomma (vilket iofs inte hade varit särskilt otänkbart med bakteriefloran i Afrika kombinerat med min fallenhet för skumma symptom) utan har bara haft lite mycket att göra. Men snart, mycket snart, kommer dessa sidor fyllas av allehanda sunda insikter och tankar.

Tills dess nöjer jag mig med att redovisa hur en art director som jag hade möte med i förra veckan beskrev färgen svart när vi diskuterade svart porslin: " det är ju som vitt fast mörkt". Ungefär så ja.