Kosläpp

Förra veckan var det dags för det årliga kosläppet på Wapnö i Halland. 2000 pers hade samlats för att se på när 180 ystra kor släpptes ut på grönbete. Jag gillar djur. Jag gillar naturen. Men att titta på kor som rusar runt i gräset efter att ha varit instängda i mörka ladugårdar tycker jag bara skulle vara sorgligt.

Och en liten hint om exakt hur sorgligt det kan bli visar händelsen som utspelade sig på Wapnö några dagar innan the major korelease: tydligen släppte man ut en ensam liten tjurkalv på bete. Han blev så bländad av solen att han sprang bort och försvann och ingen har sett honom sedan dess. Snyft.

Iran ska lösa världsproblemen

Läser i DN att Iran lovar att snart presentera ett åtgärdspaket som ska innehålla lösningar på alla världens problem. Paketet har inte offentliggjorts än men enligt landets säkerhetschef ska det alltså handla om världens stora frågor.

Min tanke går direkt till de stackars satar som jobbar under den här säkerhetschefen. För jag tycker mig känna igen situationen. Min chef är expert på att utlova lösningar på det mesta - och gärna långt innan projektet ens är färdigformulerat. Sedan består halva jobbet i dra ner de högt uppskruvade förväntningarna från kollegor och förklara hur liten budget vi har, hur orealistisk tidplanen är etc.

Ibland tycker jag att mina arbetsuppgifter är svåra att överblicka och projekten för stora. Undrar då hur teamet i Iran känner sig? Och undrar om de är klämdagslediga imorgon?

Frufixering

Jag har en kollega som alltid alltid alltid pratar om sin familj. Han har varit gift med sin fru i över trettio år men verkar omåttligt kär i henne än. Det är visserligen gulligt men den här mannen balanserar på kanten till överdrift. När hon är på resa tröstäter han av saknad hela kvällarna och han kan omöjligt somna utan att hon ligger under hans arm (han har ingående förklarat exakt hur det ser ut när de sover och hon ligger alltså i armhålan på något sätt). Jag har följt honom sedan augusti nu och det finns inte ett enda samtalsämne som man kan ta upp med honom utan att han på något sätt kopplar det till sin fru, någon av sina söner, sina svärföräldrar eller sin mamma.

Men rekordet togs idag. Jag satt i baksätet på hans bil och vi var på väg in till stan för ett möte. Eftersom min dator krånglar passade jag på att ringa ett samtal till en av IT-killarna så att han kunde kolla på den under tiden jag var borta. Han var inte på plats så jag lämnade ett meddelande och nämnde då lösenordet till min dator. När jag hade avslutat hör jag min kollega glatt från framsätet:"XXX (=lösenordet) var min frus flicknamn!"

IT-kille longing for lullabies

Titiyo och Kleerups "Longing for Lullabies" är suverän (http://www.youtube.com/watch?v=luIBrGyFNq0) Och igår upptäckte jag att det inte är bara jag som tycker det. Jag satt inne på mitt rum på jobbet och hade P3 på. Utanför hade IT och några av mina kollegor möte om produktdatabaser och annat som jag är lyckligt oinvolverad i. Longing for Lullabies startade och jag jobbade på. Av en slump vände jag mig om och då ser jag att en av IT-killarna står precis bakom mig och vaggar i takt till musiken. När jag utbrast "jösses, står du här?" svarade han bara "mm, jag älskar den här låten" och så vaggade han vidare tills låten var slut. Sedan gick han tillbaka till mötet.

What am I?

Fyller 36 om mindre än en vecka och vare sig jag vill det eller inte jobbar min hjärna ganska mycket med att förstå och acceptera det. Jag ska strax passera gränsen då jag hamnar närmare 40 än 30. Det kräver en och annan stund av reflektion. Och även om jag nu själv skulle lyckas ignorera det faktum att jag är medelålders, samtidigt som jag till vissa delar lever mitt liv som om jag vore 25, finns det tillfällen då det blir svårt att förneka.

För ett tag sedan hade jag förmånen att umgås en hel helg med en familj i London som har en liten femårig pojke. Vi fann varandra kvickt. Men jag upptäckte att han hade ganska svårt att få grepp om min identitet. Jag var F:s flickvän, så långt var han med. Men mer då? En av gångerna när han satt i mitt knä tittade han på mig och frågade: "are you a mum?". "Näe," svarade jag. "Do you have a baby in your tummy?" undrade han därefter. "Näe", svarade jag igen. Jag var alltså ingens mamma och hade ingen bäbis på väg. Nästa fråga var därför helt naturligt "Are you a nanny?". Det var jag ju inte heller. Då kom det lite frustrerat:"What ARE you?"

Mycket bra fråga.

Lussebullar och Hercules and Love Affair

Flyttpackar och avskyr varenda minut. Har just tröstat mig med två gamla lussebullar som jag hittade i frysen och genom att hoppa runt i lägenheten lite (vilket inte är en helt lätt uppgift med tanke på att nästan varenda fläck är upptagen av kartonger och kassar) till den här låten av Hercules and Love Affair feat Antony Hegarty: http://www.youtube.com/watch?v=Fb8S51M2GAcd

Blir man inte glad av den blir man det inte av något alls.

Kul grej som jag hittade hos Silverfisken

http://www.dothetest.co.uk/

En vanlig ätning?

Ska inte förfasa mig över ungdomars behandling av språket utan nöjer mig bara med att rapportera vad jag hörde en tjej på tunnelbanan säga till sin kompis idag: "amään, det är ju liksom inte en sån middag-middag utan bara en vanlig ätning".

He's back!

Imorse var äntligen blåa glogubben tillbaka på sin plats! Han har varit borta i två veckor men nu stod han där igen. Jag har förstås ingen aning om orsaken till hans frånvaro men det måste ha varit något bra för imorse stod han och gapskrattade för sig själv. Skrattet fullkomligt bubblade ut ur den lilla blåklädda mannen. Ordningen är alltså återställd. Bruna gubben är borta, blåa gubben är tillbaka. Nu gladare än någonsin.

Premiärlejon som måste jobba på sin pose

Jag var på filmpremiär igår. En riktigt stor premiär för "Himlens hjärta" med bland andra Mikael Persbrandt och Lena Endre. Det var röd matta, massvis med fotografer, vin, choklad, snittar och kindpussar.

För två veckor sedan var jag på premiären av "Morgan Pålsson". Och nästa måndag är det dags för ytterligare en premiärvisning. Den gången med efterfest. Det är inte så att jag är bjuden personligen till dessa tillställningar utan min kompis Å jobbar med distribution av film och får biljetter av sina leverantörer. Nevertheless. Jag får vara där. Och se hur det går till.

Det är en rätt kul känsla att gå in på den röda mattan och se alla fotografer med kamerorna i högsta hugg. Att de snabbt sänker ner kamerorna när de upptäcker Å och mig är en annan sak (det tar dem en halv nanosekund att upptäcka att man är ingen).

En annan kul grej är att se hur blixtsnabbt kändisarna intar sina poser för fotografering. Det är som att de alla har stått hemma och tränat in Den Perfekta Premiärbilden. De vet precis åt vilket håll de ska luta huvudena, hur de ska skjuta fram det ena benet lite och hur de ska le.

Å och jag skämtade om det förra gången; att vi borde träna in en pose ifall ifall någon skulle ta fel och faktiskt vilja ta en bild på oss. Vi var sugna på posen "rygg mot rygg med huvudena ihop" (som Julia Roberts och Richard Gere på affischen till "Pretty Woman" ungefär) och bestämde oss för att öva in den på någon fest med många drinkar framöver. Vår egen lilla Blue Steel.

Men så igår... vi hade precis tagit varsitt glas vin och stod uppe vid en trappa och tittade ner på Tommy Körberg (jag tyckte dessutom just då att det kändes som att något från snitten som vi precis hade ätit hade fastnat mellan två framtänder och försökte diskret pilla bort det med tungan) när det kommer en fram en tjej med block och penna och säger "får jag ta en bild på er?" "Eeeeh.. ja" sa vi förstås. Generade. Vi ställde upp oss, flinade för kung och fosterland och glömde allt som vi hade lärt oss om den ena foten framför den andra. Efter att fotograferandet var klart frågade journalisten var vi kom ifrån (och det var ju inte helt lätt att veta vad man skulle svara där), antecknade och gick. Så OM du nu skulle se en vimmelbild någonstans med två tjejer (den ena med persilja mellan tänderna) som står som två hösäckar och bara ser jätteglada ut så är det vi.

Barack Obama följer The West Wing

The West Wing är, i mitt tycke, en av de absolut bästa tv-serier som någonsin gjorts (i hård konkurrens med Thirtysomething). När West Wing började gå på måndagskvällar blev jag alltid så uppspelt av den att jag inte kunde somna efteråt. För att få sömnro fick jag spela in avsnitten och se dem till helgen.. Nu har det visat sig att tv-serien inte bara har påverkat mig utan faktiskt även det amerikanska presidentvalet.

DN berättar idag att The Guardian har luskat ut att Barack Obama faktiskt var förebild för West Wings Matt Santos. Rollfiguren Santos formades efter att den då okände Obama hållit ett lysande tal vid det demokratiska partikonventet 2004.

Matt Santos var den karismatiske latinopolitikern som lovade att överbrygga rasmotsättningar i USA. Han lyckades vinna den demokratiska nomineringen mot en rival som hade mer stöd från partietablissemanget (mycket likt Hillary Clinton, även om motståndaren i serien var en man). I presidentvalet får sedan Santos en motståndare som är självständig och har retat upp konservativa grupper i det egna partiet (alltså mycket likt John McCain).

I West Wing vinner Matt Santos presidentvalet. Och blir det som i tv-serien gör även Barack Obama det. För enligt The Guardian hörde Obamas kampanjstrateg av sig till manusförfattaren nyligen och berättade att de följer hans manus i sitt arbete. Sådant ger mig ståpäls. Och lust att köpa hela dvd-boxen.

Chicken in the City unplugged

Ytterligare en sak som muntrade upp mig:

En RIKTIG Chicken in the City. Som spelar piano: http://beaniethechicken.blogspot.com/2006/01/beanie-begins-piano-lessons.html

Final say

Jag är sjuk. Har försökt jobba men jag fryser, har ont i halsen och i huvudet och det värker i hela kroppen. Dessutom började det i förmiddags svida i hårstråna på armarna. Och som om det inte räcker håller de fortfarande på och renoverar den blivande bingohallen (gaaah!) i bottenvåningen på fastigheten jag bor i. Det borras och spikas så någon sömn är inte att tänka på. Och när det inte borras och spikas har bandet som tydligen ska hålla i underhållningen vid invigningen genrep. HÖGT. Igår kväll fick jag avnjuta ett potpurri bestående av "Det gör ont", "Köppäbävisan", "Waterloo" och "Guldet blev till sand". Orkar inte ens fundera på hur de tänkte när de kreerade den kombinationen. Så det är ganska synd om mig.

Men för en stund sedan blev tillvaron betydligt ljusare. Hörde en låt på P3 som det är omöjligt att känna sig dassig till. Sambassadeurs "Final say". Svänger svänger svänger!http://www.myspace.com/sambassadeurtheband Lyssna också på "The Park". Vem säger att göteborgare inte kan göra bra pop?

Trängsel i grönsakslandet

Kom just hem från en promenad under vilken jag såg något mycket besynnerligt. Jag traskade Sveavägen fram när jag läste följande på en skylt som stod utanför en kinakrog: "Vegetarisk kyckling 60 kr". Först reagerade jag inte men när jag hade gått några steg hajade jag till och gick tillbaka för att se ifall jag hade läst rätt. Det hade jag. Dessutom såg jag på raden under: "Vegetarisk anka 60 kr". Va? Har anka och kyckling gått över till växtriket? När bestämdes det här? Och vilka står näst på tur?

Visserligen har jag länge misstänkt att de som skriver menyer på kinakrogar tar ganska lätt på det här med vegetariska alternativ (på vårt lokala kinahak som nu är stängt i tre månader "pga stambytt" stod det under rubriken "vegetariskt och övrigt" endast en rätt utan kött. Allt annat innehöll biff, fläsk eller fågel). Men skylten på Sveavägen tar det vegetariska till en ny nivå.

Blåa glogubben del 2

Han har inte stått på sin post på tre dagar nu. Och i morse stod en annan gubbe och glodde på blå glogubbens plats. Klädd helt i brunt.

Blåa glogubben

Varje morgon när jag går till tunnelbanan ser jag samma snubbe. Han står vid entrén till Åhléns kosmetikavdelning. Sedan i november har jag sett honom i samma outfit; blå öronlappsmössa med lapparna nerfällda, ljusblå jacka, blåjeans och kängor. Han ser inte ut att ha precis alla indianer i kanoten. Och jag tror inte att han har något jobb.

Ibland går jag förbi vid sju. Ibland kvart över sju. Ibland är klockan tjugo i åtta. Men varje morgon har han stått där. Och bara stått. Hållit koll liksom. Han borde känna igen mig vid det här laget men det ger han inget sken av. Han bara glor. Och varje dag har jag tänkt "Hur orkar han? Han kunde legat i sängen med en kopp kaffe nu och läst tidningen." Men istället stiger han upp tidigt vareviga dag för att stå vid den stängda Åhléns-entrén och och hålla koll på vad det nu är han håller koll på.

Det är bara det att idag stod han inte där. Entrén gapade tom. Och jag är lite bekymrad. Men jag försöker tänka att det bara beror på att jag var extra tidig imorse. Och att rutinen ska återgå till den normala imorgon.

Okynnesfrågor

Igår gick jag lite på stan. Gick in i en klädbutik, hittade en topp som jag gillade och som jag provade. Den var i storlek medium men kändes lite för stor. Då frågar jag en av tre tjejer som jobbar i provrummet ifall toppen finns i storlek small. "Vänta ska jag gå och titta" svarar hon. Tjejen går bort och tittar. Kommer tillbaka och säger "ja, den fanns i small". Utan att ha något i handen. Jag tittar på henne och först då säger hon "jaså du kanske ville prova den?".

För ett tag sedan var jag inne i en annan butik där jag undrade samma sak. Då ringde butiksbiträdet till lagret för att höra om klänningen i fråga fanns i storleken jag ville ha. Lagret ger besked och tjejen kommer tillbaka till mig och meddelar glatt "jodå". Och så en stund senare - antagligen efter att hon märkt förvirringen i min feja - "ville du ha den?".

Jag vet inte vad jag ska dra för slutsats av det här. Men det verkar onekligen som att det finns folk där ute som går runt och okynnesfrågar butiksbiträden om storlekar som de sedan väljer att varken prova eller köpa.

Hemlängtan

Jag kom just hem från en ljuvlig helg i Paris. Eftersom jag absolut inte hade lust att åka hem var det en hyfsat moloken figur som satt och väntade på det försenade flyget i eftermiddags. Men alla som skulle med det planet kände inte som jag. Hela stolsraden jämte mig i vänthallen upptogs av ett stort antal seriösa rockers. De hade långt hår, håliga jeans, boots, tatueringar, jeansjackor och t-shirts med skelett på så det var inte jättesvårt att missa deras musiksmak. Och om man hade eventuella dubier räckte det med att lyssna på vad de pratade om (jag satt bakom gänget i planet senare och hade verkligen tillfälle). Konversationen var proppfull av "riff", "Nikki Sixx", "metal", "gitarr" och beskrivningar som "trummisen som var med på Alice Coopers tredje skiva". När vi väl stod vid bagagebandet senare och rockarna väntade på sina gitarrer sa dessutom en av dem; "vilken tid går turnébussen, nej, jag menar flygbussen?". De här grabbarna (eller tja... alla var en bit över 35) åt, sov och levde metal helt enkelt.

Utom möjligen en av dem. Han verkade inte vara musiker själv men var definitivt medlem i entouraget eftersom han hade likadan tröja som flera av de andra. Och han råkade sätta sig jämte mig. Efter en liten stund hörde jag att han sa "fan vad jag längtar hem". Jag, som minst av allt ville lämna det 18-gradiga Paris, letade efter ironi i hans röst men hittade ingen alls. Efter ytterligare liten stund säger han "varför ska det vara så jävla jobbigt att åka bort?". På det följde en tung suck. Därefter hördes ett ynkligt "home sweet home". Och slutligen - efter att han försäkrat sig med de andra om att de ska stanna vid korvkiosken när de kommer hem - utbrister han: "HELVETE vilken hemlängtan jag har".

Jag kände igen det här gänget från resan ner i fredags. Och nu åkte de alltså hem två dagar senare. Vi snackar med andra ord inte direkt någon årslång världsturné. Men den här snubbens hemlängtan var svår och djup. Så ikväll vet jag en hårdrockare som kommer att gå och lägga sig i sin egen säng och tänka "ääääntligen hemma".

Alive and chickin'

Eftersom jag ändå har en rejäl energisvacka och inte kommer att få något gjort den närmaste kvarten passar jag på att på arbetstid meddela att jag varken har blivit uppäten eller farit hädan i någon ovanlig åkomma (vilket iofs inte hade varit särskilt otänkbart med bakteriefloran i Afrika kombinerat med min fallenhet för skumma symptom) utan har bara haft lite mycket att göra. Men snart, mycket snart, kommer dessa sidor fyllas av allehanda sunda insikter och tankar.

Tills dess nöjer jag mig med att redovisa hur en art director som jag hade möte med i förra veckan beskrev färgen svart när vi diskuterade svart porslin: " det är ju som vitt fast mörkt". Ungefär så ja.