Trängsel på bron till Helfwetet

Idag när jag var på väg hem från stan och började närma mig den lilla gångbron över till Gamletull såg jag en märklig folksamling precis i början av bron. Samtidigt som jag upptäckte fenomenet kom en kille på cykel och gjorde samma sak. Han tittade på mig och sa "vad är det där?". "Ingen aning" sa jag "men jag anar oråd". Outtalat gjorde vi gemensam sak och började försöka forcera bron. Den var proppfull, och jag menar proppfull, av pensionärer. Det myllrade av dem. De rörde sig sakta sakta framåt och absolut vägrade höra när vi sa "ursäkta, förlåt, kan vi få komma fram". Nix. Efter en stund blev min nya kamrat uppehållen av något och jag beslutade att lämna honom och försöka komma vidare själv. Precis då ser jag en tjej med barnvagn till vänster om mig. "Hurra", tänkte jag, eftersom jag vet att barnvagnar är ungefär som tanks. Jag meddelade tjejen att jag tänkte hänga på henne. "Visst", sa hon, "nu kör vi". Och vi kom ungefär en centimenter framåt. Sedan var det stopp. Jag kan inte beskriva hur tätt seniorerna stod och hur döva (eller nonchalanta) de var.

"Ursäkta, hallå, kan jag få komma förbi?" "Förlåt, kan jag få..." Nothing. Till slut började tjejen tempa och sa med riktigt hög röst "jag vill verkligen komma över bron". Då flyttade några damer på sig lite grann och lät henne komma en halvmeter fram. Men sekunden efter var de tillbaka i ursprungsposition. Som Röda Havet efter att Moses & Co hade passerat ungefär. Jag gick ju direkt efter tjejen med barnvagnen men jag var utan barnvagn och gavs ingen dispens. Då började jag bli irriterad så jag sa "ursäkta men jag vill OCKSÅ komma fram". Några vände sig om men flyttade ändå inte på sig. Ungefär nu hörs en röst i mikrofon: "Välkomna allihop till stadsvandring på Gamletull". Det var det det var. Stadsvandring på Gamletull. Stämningen var exakt som när det är insläpp på Ullevi och U2 ska spela.

Rösten i mikrofonen fortsätter tala och långsamt långsamt kämpar sig barnvagnstjejen och jag igenom muren. Det tog lätt 1o minuter innan vi var över. Medtagna men helskinnade. Vad som hände med killen med cykeln vet jag inte. Men bron som jag alltid kallat bron till Helfwetet hade plötsligt gjort dubbelt skäl för sitt namn. Le pust. Le flämt.

No more crazy magazine woman

Har hela dagen tänkt att jag skulle skriva om en sak på bloggen ikväll. Nu är det kväll och nu har jag glömt vad det är jag har velat skriva om hela dagen. Så jag får skriva om något annat. Till exempel att jag har börjat att packa inför min flytt lite smått. Och insett en bra grej: ju äldre jag blir desto mindre ekorre verkar jag vilja vara. Har inte alls samma behov av att spara och samla som jag verkar ha haft tidigare.

I helgen gjorde jag mig av med alla mina gamla InStyle, DV och Elle från 2000 och framåt. Alla brittiska, amerikanska, och för den delen svenska, magasin som jag har vårdat ömt och faktiskt också gått tillbaka och tittat i ibland. Nu är de borta. För man kan inte släpa med sig gamla magasin från bostad till bostad. Så snulle fick du nu I! Du sa en gång att jag skulle bli crazy magazine woman när jag blev gammal och att alla mina tidningar skulle rasa genom golvet ner till grannen. Icke så.

Nu kanske jag börjar samla på duschmössor istället. Då behöver man inte oroa sig för att samlingen ska ramla ner i huvudet på nabon. Om man inte har en miljard eller så. Fast då har man å andra sidan drunknat i dem själv innan det händer.

Ord som borde stavas annorlunda

Läste just en kommentar på Silverfiskens blogg. Någon skrev något om en "följetång". Så himla rätt det såg ut.

Nästan-krock på Gamletull

Igår, när jag gick ut ur huset på morgonen och skulle iväg till jobbet, hann jag två steg ut från porten innan jag hörde ett "hallååååå". Jag vred huvudet åt vänster (därifrån hallået kom) och fann mig 2 cm från en äldre dams feja. Hon var uppenbarligen ute på sin morgonpromenad när jag vällde ut från dörren utan att lägga märka till henne överhuvudtaget. Jag log och försökte ursäkta mig genom att säga att det var tidigt på morgonen men det föll inte i god jord. Hon stirrade bara ilsket på mig och fnyste. Antagligen för att hon, i likhet med många andra seniorer, har varit uppe sedan gryningen och 07.30 i princip betydde lunchdags för henne. Det var bara att spankulera vidare mot bilen och hoppas att hon skulle komma över nästan-kollisionen. Och det är här vi kommer till själva orsaken till att jag är så disträ att jag inte upptäcker några hinder på vägen: förutom alla andra viktiga tankar som jag alltid tänker uppstår varje morgon - just när jag passerar ytterdörren - den stora frågan: "var ställde jag bilen?" Jag har tre alternativ och jag har aldrig en aning. Vet inte hur många gånger jag har varit övertygad om att någon har stulit min lilla darling innan jag lite skamset kommer på att "juuuuust det, igår ställde jag den i parkeringshuset". Måste försöka hitta ett system för det där. Eller så får jag bara börja se mig för innan jag mejar ner fler damer.

Ask not what your country can do for you but what you can do for your country - fast tvärtom

Ur insändarsidan i dagens HP "Att ha barnbarn är det finaste och roligaste som finns. Det är verkligen livets krydda, men det är dyrt också. Som mor- eller farförälder vill man ju ge sitt barnbarn så mycket. Man måste köpa leksaker, som barnbarnen kan leka med, när de kommer och hälsar på och dessa "leksaker" måste växa med barnen. Har man den stora lyckan att ha fler barnbarn, då kan det bli väldigt dyrt. Därför borde det införas ett barnbarnbidrag, som alla mor- och farföräldrar kunde få del av. /Yvonne Madstedt, Kinnared".

I totally rest my case against Yvonne. Men jag kan mycket väl se henne framför mig när hon totar ihop det här kravet under tiden hon inmundigar kvällsciggen under köksfläkten. Och i fönstret hänger världens fulaste cafégardin.

Bikini-och sockränder

Sitter och är både varm och kall samtidigt efter en hel dag i solen. Låg på klipporna lite för länge och har helt klart fått någon slags bränna. Åtminstone ser man märkena efter bikinin. Och efter sockarna som jag hade på mig eftersom jag frös om fötterna. Det måste vara ett tecken på att man är på väg in i medelåldern på riktigt; att våga ligga och sola i kombon bikini + sockar och inte bry sig. Det hade inte hänt för 10 år sedan men nu tittade jag på socksen (som var grå och smälte in rätt fint med klipporna) och tänkte bara: "så här får det bli".

Kycklingar

I sin show "Unrepeatable" körde Eddie Izzard en grej angående den sofistikerade konsumenten som noggrant läser innehållsförteckningen på livsmedelsförpackningar. Monologen gick som vanligt ganska snabbt överstyr och kom att handla om något helt annat:

"This jam was made by groovy people and fruit who agreed to be in the jam in the first place. Volunteer fruit, better known as free-range fruit, allowed to casually chat to chickens.'
‘Cause you know the free-range chickens are so pushy, aren’t they? They go, “Oh, yes, all this field we range through now… and when they put the next field, we’ll range through that one too. And the big house, we’ve knocked that down… the farm house, yes. And that’s our Range Rover over there, yes.” You’ve seen those Range Rovers with the high seats, and the chickens driving along, with such attitude, keep rolling down the window...."

Jag kan se dem framför mig. Och det var kanske därför jag fällde en tår när jag senast skulle skölja och tillaga en hel rå kyckling. Man ska nog inte tänka på sin mat som små personer som kör Range Rovers.

Blog worthy

Igår kväll ringde I från Bryssel och meddelade att hon just hade tjänat €10 enbart genom att äta upp en 300 g biff. En kollega till henne trodde inte hon skulle klara detta och lovade henne alltså pengar för bedriften. Inte helt genomtänkt från hans sida... Dels har hon rötterna på Balkan. Och dels stammar hon från ett släktträd där storasystern i tonåren klämde 14 pannkakor under en måltid och fadern någon gång på 80-talet moffade 1,3 kg helstekt lamm ihop med morbrodern.

Under vårt samtal igår tackade jag för informationen och sa att om jag hade haft en blogg hade denna nyhet klart platsat där. Nu har jag startat min blogg. Och detta får bli mitt första inlägg.