Smalspeglar

Speglar speglar verkligheten. Det har jag tagit ganska för givet. Jag har litat på att det jag har sett i spegeln också har varit det som andra har sett. På gott och ont. Men för några månader sedan upptäckte jag en spegel i en butik här i Stockholm som definitivt inte talade sanning. Spegeln i fråga är en smalspegel. Och det är inte så att man bara blir lite smalare när man speglar sig där. Man blir i princip anorektisk. Jag har flera gånger provat kläder när jag har hört andra upptäcka smalspegeln och börjat fnissa. Vet inte om det är butikens strategi att vi ska känna oss bättre till mods i deras kläder och köpa mer eller om det bara är en slump. Men eftersom butiken förstås vill kränga plagg får man ha förståelse. Kruxet är det finns fler speglar där ute som far med osanning.

Eftersom jag både har drabbats av min höståkomma i form av eksem under ögat och genomgått en grundlig hälsoundersökning som en del av min nya anställning har jag tillbringat lite tid hos företagshälsovården. Där finns en gigantisk spegel i väntrummet. Jag har gillat den spegeln. Känt mig rätt ok och liksom sagt till mig själv "heey, är det sådär du ser ut behöver du ju inte känna så jäkla dåligt samvete för att Friskis & Svettis inte har fått besök sedan i maj". Men idag insåg jag att företagshälsovården kör med samma trick som butiken på Norrmalmstorg. De har installerat en smalspegel. När jag kom dit för att hämta min jacka var nämligen väntrummet tomt och jag kunde ta mig en rejäl titt. Och upptäckte då att det på väggen mittemot spegeln hängde en klocka. I verkligheten är klockan helt rund. I smalspegeln är den avlång. Direkt dök den gamla låten upp i skallen "jag tror de ljuuuuger, de luras med oss lite grann...." Frågan är bara: varför?

Gynekologen på Karlavägen

Idag har jag krönt min dag med ett besök hos gynekolog för cellprovstagning. Det där är aldrig en rolig historia fast den här gången blev den åtminstone intressant. Efter de sedvanligt stirriga minuterna i väntrummet blev jag hämtad av gynekologen. Kvinnan ifråga var trevlig och småpratade i ett tydligt syfte att få mig avslappnad. Men det visade sig snart att hon hade ytterligare en baktanke.

"Det här med gynekologbesök är ju någonting som alla kvinnor - inklusive jag själv - bävar för" började hon. Jag nickade igenkännande såklart. "Tur då att det åtminstone är en kvinna som man blir behandlad av och inte en man" fortsatte hon. Jag höll givetvis med. Sen kom det: "och på tal om manliga gynekologer: har du sett serien på SVT som hette "Gynekologen i Askim?" Njäee sa jag, jag har bara hört talas om den. "Åh, den är helt fantastiskt bra. Det bästa jag har sett! Och det är min dotter som har skrivit manuset!! Nu är den ju slut på TV men du vet väl att man kan köpa DVD-boxen? Det är ju himla smidigt det där. Då kan man njuta av alla avsnitt på en gång! En sådan kvalitetsserie kan du bara inte missa. Jag rekommenderar den varmt!" Hon höll fullständigt på att gå ner i spagat åt sin dotters genialitet och begåvning som manusförfattare. Själv ville jag bara att hon pronto skulle avsluta sin business så att jag fick kliva ner och gå därifrån.

Till slut blev hon klar. Och avslutar med "vet du hur många kvinnor jag har träffat här idag?" Jag varken visste eller hade något intresse av att veta. Men om jag fick rätt intryck av den här sluga damen höll hon noga koll på antalet och hur många av patienterna som visade köpsignaler när hon sålde in DVD-boxen. Och hemma sitter antagligen dottern och planerar den gemensamma resan till Karibien.

Tunnelbanedvala

Jag åker tunnelbana morgon och kväll nästan varje dag. På morgnarna är det tyst och stilla. Oavsett om det är mycket eller lite folk är det enda som hörs prasslet från alla tidningar. Jag är precis likadan; sluter mig med min DN och har flera gånger varit nära att glömma att gå av.

På eftermiddagarna är det desto mer lattjo. Då pratas det på helt utan tanke på att alla hör och inga ämnen är för privata för att behandlas. Allra helst i mobiltelefon med dålig täckning så att man måste tala högt och tydligt. Jag brukar lyssna lite förstrött och betrakta mina medpassagerare men även då går jag lätt in i mig själv och mina tankar. När jag har suttit så ett tag i min egen värld har jag flera gånger känt att "nu, nu är det allt dags att stiga av". Och två gånger - helt utan att bry mig om att stationen de ropar ut i högtalarna inte alls är min station - har jag gått av.

Lagom när jag har kommit ut ur tåget har jag reflekterat över att stationen inte ser ut som den brukar men förra gången hindrade det inte mig från att ta rulltrappan upp. Väl uppe hade jag vaknat till ordentligt och fick göra en snygg liten loop tillbaka nerför trappan och ta nästa tåg vidare mot den station jag verkligen skulle gå av på.

En annan gång insåg jag mitt misstag precis när jag tog steget ut ur tåget. Då fick jag lite schysst och nonchalant backa tillbaka in igen. En omöjlig övning att genomföra med värdigheten i behåll kan jag säga. Tur därför att medpassagerarna antingen är inne i motsvarande koma eller har fullt upp med att snacka i mobiltelefon. Och tur att Stockholm har en miljon invånare.

Nu vet jag var jag bor

Har varit lite dålig på att skriva vilket nog mest beror på bök med flytten. Men nu är jag helt installerad Kungsholmsbo. En bra sak med det är att jag åtminstone säkert vet att det är Kungsholmen jag bor på. Min förra adress var lite förvirrande i det avseendet. Jag fick både "Mitt i Vasastan" och "Mitt i Östermalm" i brevinkastet. Boendeparkeringen för min bil gällde för Östermalm. Jag tillhörde en vårdcentral på Norrmalm. Och när jag berättade för en bekant var jag bodde utbrast han "men det är ju mitt i Sibirien - mitt favoritområde i Stockholm!". Nu har jag i alla fall flyttat från Vasastan/Östermalm/Norrmalm/Sibirien till Fridhemsplan på Kungsholmen. Det tror jag i alla fall.