Juluppehåll

Raggadang vad dåligt det har bloggats på senare tid. Och värre kommer det att bli. Förmodligen skrivs det inget förrän jag är tillbaka från Sydafrika igen 6 januari. Men då har jag antagligen desto mer material.

Vrolik Kersfees, Merry Christmas och God Jul!

Little people

http://little-people.blogspot.com/ För ett lite annorlunda perspektiv.

Jag gillar nog den lilla storstadscamparen bäst.

Brunstgnägg och Aktersnurra

Läser i DN att de vanligaste namnen som barn döptes till 2006 var Emma, Maja, Lucas och Hugo. I samma notis redogörs för några av namnen som fick avslag eftersom de kunde "väcka anstöt eller leda till obehag för barnet". Brunstgnägg, Aktersnurra, Bajen och Blomsterblomma var några av dem.

Hur tänker föräldrar som tycker att Brunstgnägg eller Aktersnurra är ett lämpligt namn att ge till sin baby? Jag har ju ett utländskt och ovanligt efternamn och minns hur jobbigt det var vid uppropen i skolan att läraren alltid stakade sig och gjorde stor affär av uttalet. Man hamnade i fokus och alla tittade på en. Inte så jättekul när man är 9 år och ny i klassen kan jag säga. Så tänk då vid uppropen när det blir Aktersnurra Anderssons, Blomsterblomma Bodéns eller Brunstgnägg Bengtssons tur. Om de barnen börjar käka bajamaja-tvål, skolka och på sikt blir värstingar har de min fulla sympati.

För att inte tala om när det är dags för Brunstgnägg (undrar förresten om det är en han eller hon?) att åka som utbytesstudent till USA. Brunstgnagg skulle vara svårt att uttala även för en amerikansk talpedagog.

Visst kan jag irritera mig på den svenska förmyndarmentaliteten men för alla oskyldiga små barns skull som hade fått heta Aktersnurra eller Bajen annars är jag jäkligt glad för att den finns.

Smalspeglar

Speglar speglar verkligheten. Det har jag tagit ganska för givet. Jag har litat på att det jag har sett i spegeln också har varit det som andra har sett. På gott och ont. Men för några månader sedan upptäckte jag en spegel i en butik här i Stockholm som definitivt inte talade sanning. Spegeln i fråga är en smalspegel. Och det är inte så att man bara blir lite smalare när man speglar sig där. Man blir i princip anorektisk. Jag har flera gånger provat kläder när jag har hört andra upptäcka smalspegeln och börjat fnissa. Vet inte om det är butikens strategi att vi ska känna oss bättre till mods i deras kläder och köpa mer eller om det bara är en slump. Men eftersom butiken förstås vill kränga plagg får man ha förståelse. Kruxet är det finns fler speglar där ute som far med osanning.

Eftersom jag både har drabbats av min höståkomma i form av eksem under ögat och genomgått en grundlig hälsoundersökning som en del av min nya anställning har jag tillbringat lite tid hos företagshälsovården. Där finns en gigantisk spegel i väntrummet. Jag har gillat den spegeln. Känt mig rätt ok och liksom sagt till mig själv "heey, är det sådär du ser ut behöver du ju inte känna så jäkla dåligt samvete för att Friskis & Svettis inte har fått besök sedan i maj". Men idag insåg jag att företagshälsovården kör med samma trick som butiken på Norrmalmstorg. De har installerat en smalspegel. När jag kom dit för att hämta min jacka var nämligen väntrummet tomt och jag kunde ta mig en rejäl titt. Och upptäckte då att det på väggen mittemot spegeln hängde en klocka. I verkligheten är klockan helt rund. I smalspegeln är den avlång. Direkt dök den gamla låten upp i skallen "jag tror de ljuuuuger, de luras med oss lite grann...." Frågan är bara: varför?

Gynekologen på Karlavägen

Idag har jag krönt min dag med ett besök hos gynekolog för cellprovstagning. Det där är aldrig en rolig historia fast den här gången blev den åtminstone intressant. Efter de sedvanligt stirriga minuterna i väntrummet blev jag hämtad av gynekologen. Kvinnan ifråga var trevlig och småpratade i ett tydligt syfte att få mig avslappnad. Men det visade sig snart att hon hade ytterligare en baktanke.

"Det här med gynekologbesök är ju någonting som alla kvinnor - inklusive jag själv - bävar för" började hon. Jag nickade igenkännande såklart. "Tur då att det åtminstone är en kvinna som man blir behandlad av och inte en man" fortsatte hon. Jag höll givetvis med. Sen kom det: "och på tal om manliga gynekologer: har du sett serien på SVT som hette "Gynekologen i Askim?" Njäee sa jag, jag har bara hört talas om den. "Åh, den är helt fantastiskt bra. Det bästa jag har sett! Och det är min dotter som har skrivit manuset!! Nu är den ju slut på TV men du vet väl att man kan köpa DVD-boxen? Det är ju himla smidigt det där. Då kan man njuta av alla avsnitt på en gång! En sådan kvalitetsserie kan du bara inte missa. Jag rekommenderar den varmt!" Hon höll fullständigt på att gå ner i spagat åt sin dotters genialitet och begåvning som manusförfattare. Själv ville jag bara att hon pronto skulle avsluta sin business så att jag fick kliva ner och gå därifrån.

Till slut blev hon klar. Och avslutar med "vet du hur många kvinnor jag har träffat här idag?" Jag varken visste eller hade något intresse av att veta. Men om jag fick rätt intryck av den här sluga damen höll hon noga koll på antalet och hur många av patienterna som visade köpsignaler när hon sålde in DVD-boxen. Och hemma sitter antagligen dottern och planerar den gemensamma resan till Karibien.

Tunnelbanedvala

Jag åker tunnelbana morgon och kväll nästan varje dag. På morgnarna är det tyst och stilla. Oavsett om det är mycket eller lite folk är det enda som hörs prasslet från alla tidningar. Jag är precis likadan; sluter mig med min DN och har flera gånger varit nära att glömma att gå av.

På eftermiddagarna är det desto mer lattjo. Då pratas det på helt utan tanke på att alla hör och inga ämnen är för privata för att behandlas. Allra helst i mobiltelefon med dålig täckning så att man måste tala högt och tydligt. Jag brukar lyssna lite förstrött och betrakta mina medpassagerare men även då går jag lätt in i mig själv och mina tankar. När jag har suttit så ett tag i min egen värld har jag flera gånger känt att "nu, nu är det allt dags att stiga av". Och två gånger - helt utan att bry mig om att stationen de ropar ut i högtalarna inte alls är min station - har jag gått av.

Lagom när jag har kommit ut ur tåget har jag reflekterat över att stationen inte ser ut som den brukar men förra gången hindrade det inte mig från att ta rulltrappan upp. Väl uppe hade jag vaknat till ordentligt och fick göra en snygg liten loop tillbaka nerför trappan och ta nästa tåg vidare mot den station jag verkligen skulle gå av på.

En annan gång insåg jag mitt misstag precis när jag tog steget ut ur tåget. Då fick jag lite schysst och nonchalant backa tillbaka in igen. En omöjlig övning att genomföra med värdigheten i behåll kan jag säga. Tur därför att medpassagerarna antingen är inne i motsvarande koma eller har fullt upp med att snacka i mobiltelefon. Och tur att Stockholm har en miljon invånare.

Nu vet jag var jag bor

Har varit lite dålig på att skriva vilket nog mest beror på bök med flytten. Men nu är jag helt installerad Kungsholmsbo. En bra sak med det är att jag åtminstone säkert vet att det är Kungsholmen jag bor på. Min förra adress var lite förvirrande i det avseendet. Jag fick både "Mitt i Vasastan" och "Mitt i Östermalm" i brevinkastet. Boendeparkeringen för min bil gällde för Östermalm. Jag tillhörde en vårdcentral på Norrmalm. Och när jag berättade för en bekant var jag bodde utbrast han "men det är ju mitt i Sibirien - mitt favoritområde i Stockholm!". Nu har jag i alla fall flyttat från Vasastan/Östermalm/Norrmalm/Sibirien till Fridhemsplan på Kungsholmen. Det tror jag i alla fall.

Hösten

Jag har varit superförkyld i över en vecka nu. Redan innan snuvan slog till hade jag till och från en liten grej under ena ögat men i takt med att förkylningen ökade i intensitet blev också det röda under ögat värre. I söndags blev det ännu rödare och ännu mer svullet. I måndags ökade det ytterligare en smula och blev dessutom så narigt och torrt att jag kunde skrapa av hudflagor. Igår kändes det som att det inte kunde bli svullnare, klia mer eller vara rödare. Men det kunde det. Imorse när jag vaknade kände jag nämligen att hela vänster ansiktshalva hade svullnat. Jag liknande ett monster (min chefs reaktion när han såg mig var: "fan vad du ser ut!" så jag överdriver inte).

När jag kom till jobbet lyckades jag få tid hos företagsläkaren och han skrev direkt ut ett recept på salva som ska fixa till eländet. Som svar på min fråga om varför jag har fått åkomman svarade han "tjaa... stress, infektion eller... hösten".

Det är bara oktober och jag ser redan ut som Ringaren i Notre Dame. Så det ska bli ganska spännande att se vad resten av hösten bjuder på för svullnader.

Busschaufförer

"En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör..." brukade vi sjunga i bussen när vi var små och var på väg till simtävlingar eller volleybollturneringar. Sedan jag blev vuxen har jag erfarit fler än en gång att busschaufförerna inte alls tillhör de gladaste laxarna. Men nu är jag på väg att omvärdera dem igen.

Jag åker buss nästan varje dag. Och nästan varje dag, när jag ska hem från jobbet, lubbar jag som en galning till bussen eftersom jag svänger ut på gatan precis samtidigt som jag ser den närma sig bakom hörnet. Eftersom bussarna går vad tionde minut har jag inte orkat lära mig tiderna. Men när jag ser den komma känns det extremt viktigt att hinna med just DEN bussen och inte behöva vänta på nästa. I vilket fall som helst; flera gånger nu har det blivit så att jag tokspringer och när jag har en bit kvar stiger de allra sista passagerarna på. En nitisk busschaufför hade i det läget kunna stänga dörren och dra iväg. Jag vet inte om det är den patetiska synen av mig flaxandes framför sig med handväska, paraply och tidningar men varje gång står de kvar de extra sekunderna och låter mig gå på. Jag blir lika tacksam varje gång för det där är i sanning inget de behöver göra. Samma sak hände idag fast den här chaffisen tog vänligheten till ytterligare en nivå. När jag steg på - röd i ansiktet och med håret åt alla håll - log chauffören åt mig och nickade. Jag satte mig (och det där är alltid en kamp för passagerarna är inte alltid alls lika civiliserade men det där får jag skriva om en annan gång) och så bar det iväg mot stan. När vi kom fram till Slussen sprakade det till i högtalarna och så hör man chauffören säga "jag ville bara önska er alla en trevlig kväll". Snacka om en man med glatt humör!

Babyugglor och minikor

Hunden sägs vara människans bästa vän men nu får den tydligen konkurrens från lite oväntat håll. Läser i ett nyhetsbrev att det i Japan har blivit populärt att ha ugglor som husdjur och att vilda babyugglor säljs för skyhöga summor.

I USA har saker tagits steget längre (såklart) och där tror man att årets julklapp blir miniatyrkossan (eller "the three-foot-high littlemoos"). Jag blev nyfiken på hur en sådan ser ut och hittade den här länken http://www.miniaturebull.com/ Hade ingen aning om att det ens fanns minikor. Och visst kan man inte låta bli att undra vad man GÖR med en sådan? Går man ut och går med den? Kelar man med den lilla kon i soffan? Eller har man den bara ute i trädgården och tittar på den då och då? Ska bli intressant att se ifall trenden sprider sig till Sverige.

Diversifiering

Varje dag på väg till och från min arbetsplats passerar jag en liten cykelbutik. De säljer nya och begagnade cyklar och utför allehanda cykelreparationer. Jag har gått förbi där i en månad nu. Men idag insåg jag att det lilla företaget tydligen bestämt sig för att utöka verksamheten något. På en stor skylt stod det " Levande metmask". Det hade varit roligt att få höra resonemanget när det strategiska beslutet togs.

Svårtydda symbolskor

Från ett New York-foto som vi tog på Fifth Avenue förra hösten ser man ett par skor hänga i en ledning högt upp och tvärs över gatan. Igår såg jag samma sak på Engelbrektsgatan. Det var dessutom två par skor som hängde där. Tydligen finns det flera teorier kring vad skorna symboliserar. En teori hävdar att det är ett sätt att visa att det finns knark att köpa i området. En annan säger att det visar att någon just har blivit av med sitt knarkberoende. Och en tredje tes är att skorna är ett tecken på att en ung kille nyligen har mist oskulden (på Engelbrektsgatan var det tydligen två grabbar som got lucky på samma ställe i så fall). Det är intressanta teorier allihop. Men det jag främst är nyfiken på själv är hur sjutton de har fått upp skorna på ledningarna. Stod de och silade dojorna uppåt gång på gång tills skosnörena fastnade? Hur lång tid tog det? Och gick de barfota hem efteråt eller hade de reservskor med sig? Får jag tråkigt en kväll kanske jag ska prova.

I love "This is England"

Har just varit och sett "This is England" och är helt lyrisk. Den är en briljant skildring av 12-årig liten killes tillvaro i 80-talets England. Shaun har förlorat sin pappa i Falklandskriget, blir retad i skolan och hittar gemenskap, vänskap och fadersfigurer i ett gäng lite ovanliga skinheads som tar sig an honom. Det är svart, smärtsamt och svårt men suveränt. Inte minst när man vet att filmen är självbiografisk och att killen i huvudrollen - som spelar obeskrivligt bra - inte hade någon tidigare erfarenhet som skådespelare. Se trailern här http://www.thisisenglandmovie.co.uk/

Min dolda talang

Många gånger har jag undrat ifall jag har någon dold talang. Tänk om jag är superbegåvad inom fäktning, pilbågsskytte eller kanske bridge? Inget av det har jag provat på så man kan ju faktiskt inte veta. Men igår kväll uppdagades min specialfallenhet och jag är inte säker på att jag är så nöjd med resultatet. Så här var det:

Jag var på väg hem från en middag och steg som vanligt av tunnelbanan vid KTH. Jag hade skor med klack och det dånade bra i betongen när jag med raska fötter gick upp från tunnelbanegången. Efter en liten stund hör jag en mansröst bakom mig som säger "ursäkta mig, men jag måste bara säga att jag aldrig har hört någon som går med en sådan exakt takt som du gör. Jag har gått bakom dig några minuter och har önskat att jag hade en trumvirvel som kunde ackompanjera dina steg". Jag började skratta och undrade om inte alla människor tar sina steg i takt. "Näe", svarade killen. "Inte så exakt som du. Lita på mig, jag kan sån't här". Där har vi det alltså. Av alla gåvor man kan ha valde Gud Fader tydligen att berika mig med förmågan att gå i exakt takt. Frågan är bara vad jag ska göra nu? Kan det bli fråga om TV-uppträdanden? Världsturné? If you got it, flaunt it, sägs det ju. Men hur sjutton flauntar man gång i exakta steg?

Var gärna glad

Igår kväll var jag på ett nätverksmingel där den lilla designgruppen Fuldesign höll en presentation. De är ganska alternativa och säljer bl.a. broderikit med meddelanden som "Regelbunden avföring är bästa huvudkudden" och "Du mobbade mig när jag var sju, se på mina tuttar nu". Men det budskap jag gillade ännu bättre berättade en medlem i nätverket om. Hon hade hittat en liten tavla på en loppis en gång som nu hängde i hennes kök. På den stod det "Var gärna glad".

Startsabotage

Igår kväll noterade jag en sak kring mitt beteende som jag inte blir helt klok på. Det handlar om när jag ser fram emot saker. Just igår var det "Studio 60 on the Sunset Strip". Såg första avsnittet förra onsdagen och fullkomligt rös av hur briljant det var. Studio 60 har samma regissör och producent som "The West Wing", samma typ av smarta dialog och stämning och inte minst; samma typ av duktiga skådespelare. När West Wing gick på måndagskvällar kunde jag inte sova efteråt eftersom handlingen gjorde mig så uppskruvad så jag fick spela in varje avsnitt och se det till helgen istället. Det tycker jag säger en del om kvalitén. (Eller så säger det en del om hur lite som behövs för att skruva upp mig).

Anyway: jag såg första avsnittet av Studio 60 förra onsdagen och har sett fram emot nästa avsnitt sedan dess. Igår var det alltså dags för andra avsnittet och flera gånger under dagen påminde jag mig själv nöjt vad som väntade. Jag gick till och med hem tidigare från en releasefest bara för att inte missa serien. Och vad händer 21:58 (två min före start)? Jo preciiiis då kommer jag på att jag borde gå och borsta tänderna. Och när jag ändå är på toan passar jag på att torka av tvättstället lite. Och plocka undan några hårspännen. Ge H mat. Och lägga fram saker jag inte fick glömma ta med till jobbet. Vilket förstås innebar att jag missade de första minuterna. Det här händer ganska ofta och jag har ingen aning om vad det säger om mig. Men ska jag få avnjuta början på tv-program och annat som jag gillar framöver verkar det som om att jag måste jobba på att se fram emot dem mindre.

Kebabost

Ibland köper jag mjukost på tub och har det på tunnbröd. Smidigt och enkelt att ta med till stranden till exempel. För ett tag sedan skulle jag köpa min sedvanliga skinkost och står i en konsumbutik när mina ögon stannar till vid texten "Milko Mjukost. Kebab". Kebab? "Yaacchh! Gross! Huuur tänkte de nu?" tänkte jag. Den kvällen stod vi i baren på Gerda och diskuterade kebabost så det stod härliga till. Diskussionsdeltagarna hånade och sågade unisont idén.

Men så gick dagarna. I och jag skulle shoppa glass och hamnade i en viss konsumbutik. Och fick syn på kebabosten. Först flinade vi. Sedan fotograferade vi den och skickade mms till den tredje diskutören från Gerda. Och sen köpte vi en tub. På hemvägen spekulerade vi i huruvida produktutvecklaren på Milko hade fått sparken för sin uppfinning. Och huruvida inköparen på Coop var kvar. Och huruvida de båda satt och väntade på sin upprättelse.

Väl hemma var vi båda mycket spända på vilken typ av smaksensation som väntade. Under tiden vi bredde osten på tunnbrödet rynkade vi ytterst skeptiskt på näsorna. Vi tog varsin tugga och det var faktiskt inte så dumt. Så pass inte-dumt att vi nog käkade tre tunnbröd var. Och när jag nu ändå hade köpt tuben var det ju dumt att inte fortsätta äta även dagarna efter. Kebabost på tub var en rätt fiffig grej ändå. Och jag har åter lärt mig att fördomar inte är bra.

Jobbchock

Nu har jag avverkat de tre första dagarna på min nya arbetsplats och jag är helt och totalt färdig. Visst var jag medveten om att det skulle vara mycket nytt men jag trodde inte att det skulle påverka mig så som det har gjort och att jag skulle bli såå utmattad. Fram tills igår kväll var jag spänd som en fiolsträng och har sovit uselt. Alla är trevliga och efter att ha haft mitt första möte med PR-byrån och min chef är jag väldigt entusiastisk över vad som väntar. Men ändå. Att det ska vara så jobbigt att hålla reda på alla nya ansikten (just nu hälsar jag på ALLA jag ser i närheten av jobbet - och på bussen - just in case det skulle råka vara någon kollega som jag inte kommer ihåg att jag har presenterats för. Saken blir inte heller lättare av att varenda människa tycks heta Eva eller Johan. Det finns ÅTTA Evor på bolaget och minst fyra Johan. Woe me!), rutiner och produkter.

På söndag kväll ska jag åka på tvådagars säljkonferens och då blir det ännu fler nya ansikten. Men samtidigt också ett tillfälle att lära känna mina närmaste kollegor lite bättre eftersom det är sociala aktiviteter inplanerade för hela måndag eftermiddag och kväll. Och det där är också en risk: eftersom jag känner mig trygg med marknadsfolket håller jag mig gärna till dem. Men de som jag borde bonda med (och det påpekar min chef hela tiden) är de jag i framtiden måste inleda nya projekt med och påverka att göra nya saker. Så ska mitt jobb bli enklare måste jag pronto se till att charma säljchefer och säljare. Vi får se. Men det känns som att jag kommer att vara hyfsat trött många många fredagar framöver.

Alltid rött, alltid rätt?

Sommaren har faktiskt varit ganska ok i Stockholm vädermässigt sedan jag kom hit. Det har varit hyfsat varmt (och eftersom det har har varit upp till 95% luftfuktighet den senaste veckan har värmen känts tropisk) och jag har inte upplevt en enda dag då det har regnat hela tiden. Men visst har det regnat. Och när det har gjort det har det varit väldigt kraftiga skurar. Som förra onsdagen då jag skulle gå ner till city för att ta en lunch med I. Jag hade klänning, flipflops och paraply. Lagom när jag kom till Humlegården öppnade sig himlen fullständigt. Jag blev blöt om fötterna och benen. Jätteblöt. Och när jag tittade ner på mina fötter såg jag att de dessutom var röda. Flipflopsen hade färgat av sig och och gjorde att fötter och tår var kräftfärgade. Och fulla med skum. Vet inte riktigt hur skummet kom in i bilden men det var väl mängden vatten (för regnet vräkte verkligen ner) som påverkade på något sätt. Det sa "tjipp tjipp" om mig när jag gick och mina fötter såg ut att producera rött skum.

Lunchen klarades av (det behövdes en del servetter för att torka av fötter och ben) och när jag skulle bege mig hemåt hoppades jag att skummandet skulle ha upphört eftersom det hade slutat regna. Icke så. Det skummade nästan ännu mer. Tjipp tjipp... Jag skulle hämta min nya fina kostym på Tiger och traskade in där samtidigt som jag hoppades att jag inte skulle lämna efter mig röda spår på det fina trägolvet. Killen i butiken hämtade kostymen och undrade ifall jag ville prova den innan jag tog hem den. Jag tittade ner på mina röda skumfötter och tackade nej.

Idag har det gått sju dagar. Och mina fotsulor är fortfarande röda.

Tyrolerkläder anyone?

Gick förbi en second hand-butik på Odengatan nyss. Med stora bokstäver på gult papper meddelar de över hela skyltfönstret att de ger 50 % rabatt på TYROLERKLÄDER. Ska bli intressant att se ifall 50 % kommer att öka till 70 %. Eller kanske till och med 90%? Antalet stockholmare i behov av dirndls och lederhosen borde ju vara ganska lätträknat.

Schampo-lobbyn wake up!

Var och klippte mig idag och det enda min nya frisör pratade om var hur sällan man bör tvätta håret. Detta gällde särskilt mig som har så torrt och sprött hår sa hon. Frisören i fråga tvättade sitt högst två gånger i veckan. Hon kände en frisör i London som inte hade tvättat sitt barr på tre år. Och själv hade hon en dotter (som jag uppfattade var runt åtta år) som hon ALDRIG hade tvättat håret på. Det räckte att skölja det i varmt vatten och vänjer man inte hårbotten vid massage och tvätt så producerar den inte heller fett menar hon.

Samma typ av resonemang kunde man läsa om i SvD för någon dag sedan. De skrev om en man som bara tvättade sitt hår i saltlösning och hade hållit på med detta i ett par år. Har människor i miljoner år klarat sig utan schampo kan väl vi det också menade han. Håret känns varken ofräscht eller illaluktande utan är bara som vanligt. Jag börjar ana ett mönster här. Och tycker att någon borde meddela schampoindustrin om att genast sända ut lite pressmeddelanden om alla positiva effekter schampo har. Annars vet jag inte hur jag ska motivera alla apdyra frisörschampon som trängs i min dusch nu. Eller ska jag fortsätta göra förändringar i mitt liv (se koffeinavbrottet nedan) och sluta tvätta håret jag också?

Koffeintiming

Idag är det elva dagar sedan jag drack min senaste kopp kaffe. Det bara blev så och nu har jag fortsatt att hålla uppe. Jag tror att jag ska börja med kaffe igen när jag blir pensionär (vilket kommer att passa finfint ihop med mina planer på att börja röka och eventuellt också knarka då) eftersom nya forskningsrön säger att kvinnor över 65 år löper mindre risk att bli senila om de dricker minst tre koppar kaffe om dagen. Fast känner jag mig själv rätt kommer det inte att dröja längre än till första arbetsdagen efter semestern innan kaffebryggaren är igång igen.

Regler är till för att följas. Kanske.

Läser på e24.se att man har hittat Hitlers skivsamling. Bland Hitlers greatest hits fanns en hoper skivor av och med judiska och ryska kompositörer. Och för några dagar sedan såg jag en dokumentär om Kreml där Stalins gamla livvakt (som för övrigt fortfarande dyrkade sin husbonde och hävdade att han var djupt missförstådd och innerst inne en superhyvens kille) berättade att Stalin var djupt troende och dagligen bad i ett litet kapell i ett hörn av Kreml. Det verkar ha varit lite si och så med efterföljandet av sina egna regler hos de gamla diktatorerna. Bristen på logik verkar i alla fall inte ha hindrat dem. Så rätt vad det är kanske jag börjar bära pippilotter en dag.

Grannar

Såg en dokumentär igår om Hermann Göring. Fick lära mig att han tog gift under Nürnbergrättegången via insmugglad tandkräm. Att hans första fru var svensk. Och att han under början på 20-talet - när han var efterlyst i Tyskland efter den misslyckade Ölkällarkuppen ihop med Hitler - bodde i Stockholm med henne. På Odengatan 23, bara några hus ifrån den lägenhet där jag bor nu. Stod och tittade länge på det huset imorse och försökte ta in att en av de ansvariga för förintelsen och andra världskriget hade sovit, ätit, skrattat, älskat och levt där. Bara några hus bort ifrån mig. Visserligen var det länge sedan. Men det är ändå en underlig tanke.

Mina tre första veckor i Stockholm

Sol i Kronobergsparken, på syrrans balkong, på Lidingö, på Ingarö. Promenader på Kungsholmen, Vasastan, Östermalm, Söder och på Djurgården. Buffalo wings på TGI Friday's, take-outs från indiern på hörnet och thailändaren tvärsöver, middagar på några av stans bästa ställen och dagar med bara frukt och havrefras. Läsning av DN, DV, DI, Rocky, pocketböcker och massvis av Schulmania, silverfisk och mikebike. Allmänbildningsbreddning via Judiska Muséet och Vasamuséet. Ohemula mängder sömn där rekordet just nu ligger på 13 timmar. Och så TV-tittande som om det inte fanns en morgondag. Normala favoriter som Frasier och CSI mixat med en snubbe som kan läsa bäbisars tankar, tanter som städar, bachelors som är prinsar, The Mom Show (sitter som klistrad, totalt utan anledning) och Thorsten Flinck som läser rysare. Jag är avkopplad.

Post-trauma

De som känner mig vet att jag hatar att få post. Mina senaste bostäder har haft postboxar och dessa har tömts så sällan som möjligt. Helst inte oftare än varannan vecka. Jag kan inte förklara min aversion mot post. Den bara finns där. Men what goes around comes around (eller nå't) för nu har jag bott i Stockholm en vecka och allt fungerar perfekt utom det faktum att jag inte får någon post. Jag väntar på räkningar, bekräftelser, parkeringstillstånd och annat men varje kväll när jag kommer hem är det lika tomt på hallgolvet. Jag har märkt min dörr med halvmetersstora bokstäver med mitt namn så brevbäraren inte kan missa mig. Men han verkar blind och helt oemottaglig. Jag har ringt Adressändring två gånger och de lovar varje gång att de ska kontakta brevbäraren och framföra mina klagomål. Än så länge har det inte bitit. Och jag kan inte låta bli att undra om det är för att han vill lära en post-hatare en liten läxa.

Fri som en fågel!

Hela dagen idag har jag haft Rasmus på luffens "för jag är friiii som en fågel, friii som en fågel" i huvudet. Jag kunde ha haft vilken frihetslåt som helst och nynnat på ("I've been looking for freedom" med The Hoff hade varit pompös och passande) men eftersom jag verkar lite besatt av fjäderfän valde hjärnan denna.

Och fri är jag. Totalt fri från allt vad PR, marknadsföring, strategier och information heter. Ända fram till 15 augusti. Men jag är inte befriad från packning och tråkiga hushållssysslor. Så nu måste jag gå och försöka minska strykberget lite. Friiiiii som en fåååågel, friiiii som en fååågel...

Dubbla öron

Jag köpte lite böcker idag och under tiden som jag stod i bokhandeln och valde ställer sig en tjej i 16-årsåldern jämte mig. Hon har tights, svart klänning, burrigt svart hår och ett par djuröron på huvudet. Svarta öron med lite vitt i. Någon slags mellanting mellan kanin, björn och katt.

Misstänker att öronen var någon typ av statement för henne. Frågan är bara vad hon vill säga. Kanske att hon önskar att hennes egna öron var placerade på huvudet istället för på sidorna. Kanske att det känns som att hon hör bättre med dubbla öron. Eller kanske vill hon visa att hon hellre hade varit en kanin. I don't know. Men det såg lite roligt ut. Man kanske skulle köpa sig ett par? Folk skulle nog bli förvånade på kontoret på måndag.

Eller vad säger du rodrigo?

Trängsel på bron till Helfwetet

Idag när jag var på väg hem från stan och började närma mig den lilla gångbron över till Gamletull såg jag en märklig folksamling precis i början av bron. Samtidigt som jag upptäckte fenomenet kom en kille på cykel och gjorde samma sak. Han tittade på mig och sa "vad är det där?". "Ingen aning" sa jag "men jag anar oråd". Outtalat gjorde vi gemensam sak och började försöka forcera bron. Den var proppfull, och jag menar proppfull, av pensionärer. Det myllrade av dem. De rörde sig sakta sakta framåt och absolut vägrade höra när vi sa "ursäkta, förlåt, kan vi få komma fram". Nix. Efter en stund blev min nya kamrat uppehållen av något och jag beslutade att lämna honom och försöka komma vidare själv. Precis då ser jag en tjej med barnvagn till vänster om mig. "Hurra", tänkte jag, eftersom jag vet att barnvagnar är ungefär som tanks. Jag meddelade tjejen att jag tänkte hänga på henne. "Visst", sa hon, "nu kör vi". Och vi kom ungefär en centimenter framåt. Sedan var det stopp. Jag kan inte beskriva hur tätt seniorerna stod och hur döva (eller nonchalanta) de var.

"Ursäkta, hallå, kan jag få komma förbi?" "Förlåt, kan jag få..." Nothing. Till slut började tjejen tempa och sa med riktigt hög röst "jag vill verkligen komma över bron". Då flyttade några damer på sig lite grann och lät henne komma en halvmeter fram. Men sekunden efter var de tillbaka i ursprungsposition. Som Röda Havet efter att Moses & Co hade passerat ungefär. Jag gick ju direkt efter tjejen med barnvagnen men jag var utan barnvagn och gavs ingen dispens. Då började jag bli irriterad så jag sa "ursäkta men jag vill OCKSÅ komma fram". Några vände sig om men flyttade ändå inte på sig. Ungefär nu hörs en röst i mikrofon: "Välkomna allihop till stadsvandring på Gamletull". Det var det det var. Stadsvandring på Gamletull. Stämningen var exakt som när det är insläpp på Ullevi och U2 ska spela.

Rösten i mikrofonen fortsätter tala och långsamt långsamt kämpar sig barnvagnstjejen och jag igenom muren. Det tog lätt 1o minuter innan vi var över. Medtagna men helskinnade. Vad som hände med killen med cykeln vet jag inte. Men bron som jag alltid kallat bron till Helfwetet hade plötsligt gjort dubbelt skäl för sitt namn. Le pust. Le flämt.

No more crazy magazine woman

Har hela dagen tänkt att jag skulle skriva om en sak på bloggen ikväll. Nu är det kväll och nu har jag glömt vad det är jag har velat skriva om hela dagen. Så jag får skriva om något annat. Till exempel att jag har börjat att packa inför min flytt lite smått. Och insett en bra grej: ju äldre jag blir desto mindre ekorre verkar jag vilja vara. Har inte alls samma behov av att spara och samla som jag verkar ha haft tidigare.

I helgen gjorde jag mig av med alla mina gamla InStyle, DV och Elle från 2000 och framåt. Alla brittiska, amerikanska, och för den delen svenska, magasin som jag har vårdat ömt och faktiskt också gått tillbaka och tittat i ibland. Nu är de borta. För man kan inte släpa med sig gamla magasin från bostad till bostad. Så snulle fick du nu I! Du sa en gång att jag skulle bli crazy magazine woman när jag blev gammal och att alla mina tidningar skulle rasa genom golvet ner till grannen. Icke så.

Nu kanske jag börjar samla på duschmössor istället. Då behöver man inte oroa sig för att samlingen ska ramla ner i huvudet på nabon. Om man inte har en miljard eller så. Fast då har man å andra sidan drunknat i dem själv innan det händer.

Ord som borde stavas annorlunda

Läste just en kommentar på Silverfiskens blogg. Någon skrev något om en "följetång". Så himla rätt det såg ut.

Nästan-krock på Gamletull

Igår, när jag gick ut ur huset på morgonen och skulle iväg till jobbet, hann jag två steg ut från porten innan jag hörde ett "hallååååå". Jag vred huvudet åt vänster (därifrån hallået kom) och fann mig 2 cm från en äldre dams feja. Hon var uppenbarligen ute på sin morgonpromenad när jag vällde ut från dörren utan att lägga märka till henne överhuvudtaget. Jag log och försökte ursäkta mig genom att säga att det var tidigt på morgonen men det föll inte i god jord. Hon stirrade bara ilsket på mig och fnyste. Antagligen för att hon, i likhet med många andra seniorer, har varit uppe sedan gryningen och 07.30 i princip betydde lunchdags för henne. Det var bara att spankulera vidare mot bilen och hoppas att hon skulle komma över nästan-kollisionen. Och det är här vi kommer till själva orsaken till att jag är så disträ att jag inte upptäcker några hinder på vägen: förutom alla andra viktiga tankar som jag alltid tänker uppstår varje morgon - just när jag passerar ytterdörren - den stora frågan: "var ställde jag bilen?" Jag har tre alternativ och jag har aldrig en aning. Vet inte hur många gånger jag har varit övertygad om att någon har stulit min lilla darling innan jag lite skamset kommer på att "juuuuust det, igår ställde jag den i parkeringshuset". Måste försöka hitta ett system för det där. Eller så får jag bara börja se mig för innan jag mejar ner fler damer.

Ask not what your country can do for you but what you can do for your country - fast tvärtom

Ur insändarsidan i dagens HP "Att ha barnbarn är det finaste och roligaste som finns. Det är verkligen livets krydda, men det är dyrt också. Som mor- eller farförälder vill man ju ge sitt barnbarn så mycket. Man måste köpa leksaker, som barnbarnen kan leka med, när de kommer och hälsar på och dessa "leksaker" måste växa med barnen. Har man den stora lyckan att ha fler barnbarn, då kan det bli väldigt dyrt. Därför borde det införas ett barnbarnbidrag, som alla mor- och farföräldrar kunde få del av. /Yvonne Madstedt, Kinnared".

I totally rest my case against Yvonne. Men jag kan mycket väl se henne framför mig när hon totar ihop det här kravet under tiden hon inmundigar kvällsciggen under köksfläkten. Och i fönstret hänger världens fulaste cafégardin.

Bikini-och sockränder

Sitter och är både varm och kall samtidigt efter en hel dag i solen. Låg på klipporna lite för länge och har helt klart fått någon slags bränna. Åtminstone ser man märkena efter bikinin. Och efter sockarna som jag hade på mig eftersom jag frös om fötterna. Det måste vara ett tecken på att man är på väg in i medelåldern på riktigt; att våga ligga och sola i kombon bikini + sockar och inte bry sig. Det hade inte hänt för 10 år sedan men nu tittade jag på socksen (som var grå och smälte in rätt fint med klipporna) och tänkte bara: "så här får det bli".

Kycklingar

I sin show "Unrepeatable" körde Eddie Izzard en grej angående den sofistikerade konsumenten som noggrant läser innehållsförteckningen på livsmedelsförpackningar. Monologen gick som vanligt ganska snabbt överstyr och kom att handla om något helt annat:

"This jam was made by groovy people and fruit who agreed to be in the jam in the first place. Volunteer fruit, better known as free-range fruit, allowed to casually chat to chickens.'
‘Cause you know the free-range chickens are so pushy, aren’t they? They go, “Oh, yes, all this field we range through now… and when they put the next field, we’ll range through that one too. And the big house, we’ve knocked that down… the farm house, yes. And that’s our Range Rover over there, yes.” You’ve seen those Range Rovers with the high seats, and the chickens driving along, with such attitude, keep rolling down the window...."

Jag kan se dem framför mig. Och det var kanske därför jag fällde en tår när jag senast skulle skölja och tillaga en hel rå kyckling. Man ska nog inte tänka på sin mat som små personer som kör Range Rovers.

Blog worthy

Igår kväll ringde I från Bryssel och meddelade att hon just hade tjänat €10 enbart genom att äta upp en 300 g biff. En kollega till henne trodde inte hon skulle klara detta och lovade henne alltså pengar för bedriften. Inte helt genomtänkt från hans sida... Dels har hon rötterna på Balkan. Och dels stammar hon från ett släktträd där storasystern i tonåren klämde 14 pannkakor under en måltid och fadern någon gång på 80-talet moffade 1,3 kg helstekt lamm ihop med morbrodern.

Under vårt samtal igår tackade jag för informationen och sa att om jag hade haft en blogg hade denna nyhet klart platsat där. Nu har jag startat min blogg. Och detta får bli mitt första inlägg.