He's back!

Imorse var äntligen blåa glogubben tillbaka på sin plats! Han har varit borta i två veckor men nu stod han där igen. Jag har förstås ingen aning om orsaken till hans frånvaro men det måste ha varit något bra för imorse stod han och gapskrattade för sig själv. Skrattet fullkomligt bubblade ut ur den lilla blåklädda mannen. Ordningen är alltså återställd. Bruna gubben är borta, blåa gubben är tillbaka. Nu gladare än någonsin.

Premiärlejon som måste jobba på sin pose

Jag var på filmpremiär igår. En riktigt stor premiär för "Himlens hjärta" med bland andra Mikael Persbrandt och Lena Endre. Det var röd matta, massvis med fotografer, vin, choklad, snittar och kindpussar.

För två veckor sedan var jag på premiären av "Morgan Pålsson". Och nästa måndag är det dags för ytterligare en premiärvisning. Den gången med efterfest. Det är inte så att jag är bjuden personligen till dessa tillställningar utan min kompis Å jobbar med distribution av film och får biljetter av sina leverantörer. Nevertheless. Jag får vara där. Och se hur det går till.

Det är en rätt kul känsla att gå in på den röda mattan och se alla fotografer med kamerorna i högsta hugg. Att de snabbt sänker ner kamerorna när de upptäcker Å och mig är en annan sak (det tar dem en halv nanosekund att upptäcka att man är ingen).

En annan kul grej är att se hur blixtsnabbt kändisarna intar sina poser för fotografering. Det är som att de alla har stått hemma och tränat in Den Perfekta Premiärbilden. De vet precis åt vilket håll de ska luta huvudena, hur de ska skjuta fram det ena benet lite och hur de ska le.

Å och jag skämtade om det förra gången; att vi borde träna in en pose ifall ifall någon skulle ta fel och faktiskt vilja ta en bild på oss. Vi var sugna på posen "rygg mot rygg med huvudena ihop" (som Julia Roberts och Richard Gere på affischen till "Pretty Woman" ungefär) och bestämde oss för att öva in den på någon fest med många drinkar framöver. Vår egen lilla Blue Steel.

Men så igår... vi hade precis tagit varsitt glas vin och stod uppe vid en trappa och tittade ner på Tommy Körberg (jag tyckte dessutom just då att det kändes som att något från snitten som vi precis hade ätit hade fastnat mellan två framtänder och försökte diskret pilla bort det med tungan) när det kommer en fram en tjej med block och penna och säger "får jag ta en bild på er?" "Eeeeh.. ja" sa vi förstås. Generade. Vi ställde upp oss, flinade för kung och fosterland och glömde allt som vi hade lärt oss om den ena foten framför den andra. Efter att fotograferandet var klart frågade journalisten var vi kom ifrån (och det var ju inte helt lätt att veta vad man skulle svara där), antecknade och gick. Så OM du nu skulle se en vimmelbild någonstans med två tjejer (den ena med persilja mellan tänderna) som står som två hösäckar och bara ser jätteglada ut så är det vi.

Barack Obama följer The West Wing

The West Wing är, i mitt tycke, en av de absolut bästa tv-serier som någonsin gjorts (i hård konkurrens med Thirtysomething). När West Wing började gå på måndagskvällar blev jag alltid så uppspelt av den att jag inte kunde somna efteråt. För att få sömnro fick jag spela in avsnitten och se dem till helgen.. Nu har det visat sig att tv-serien inte bara har påverkat mig utan faktiskt även det amerikanska presidentvalet.

DN berättar idag att The Guardian har luskat ut att Barack Obama faktiskt var förebild för West Wings Matt Santos. Rollfiguren Santos formades efter att den då okände Obama hållit ett lysande tal vid det demokratiska partikonventet 2004.

Matt Santos var den karismatiske latinopolitikern som lovade att överbrygga rasmotsättningar i USA. Han lyckades vinna den demokratiska nomineringen mot en rival som hade mer stöd från partietablissemanget (mycket likt Hillary Clinton, även om motståndaren i serien var en man). I presidentvalet får sedan Santos en motståndare som är självständig och har retat upp konservativa grupper i det egna partiet (alltså mycket likt John McCain).

I West Wing vinner Matt Santos presidentvalet. Och blir det som i tv-serien gör även Barack Obama det. För enligt The Guardian hörde Obamas kampanjstrateg av sig till manusförfattaren nyligen och berättade att de följer hans manus i sitt arbete. Sådant ger mig ståpäls. Och lust att köpa hela dvd-boxen.

Chicken in the City unplugged

Ytterligare en sak som muntrade upp mig:

En RIKTIG Chicken in the City. Som spelar piano: http://beaniethechicken.blogspot.com/2006/01/beanie-begins-piano-lessons.html

Final say

Jag är sjuk. Har försökt jobba men jag fryser, har ont i halsen och i huvudet och det värker i hela kroppen. Dessutom började det i förmiddags svida i hårstråna på armarna. Och som om det inte räcker håller de fortfarande på och renoverar den blivande bingohallen (gaaah!) i bottenvåningen på fastigheten jag bor i. Det borras och spikas så någon sömn är inte att tänka på. Och när det inte borras och spikas har bandet som tydligen ska hålla i underhållningen vid invigningen genrep. HÖGT. Igår kväll fick jag avnjuta ett potpurri bestående av "Det gör ont", "Köppäbävisan", "Waterloo" och "Guldet blev till sand". Orkar inte ens fundera på hur de tänkte när de kreerade den kombinationen. Så det är ganska synd om mig.

Men för en stund sedan blev tillvaron betydligt ljusare. Hörde en låt på P3 som det är omöjligt att känna sig dassig till. Sambassadeurs "Final say". Svänger svänger svänger!http://www.myspace.com/sambassadeurtheband Lyssna också på "The Park". Vem säger att göteborgare inte kan göra bra pop?

Trängsel i grönsakslandet

Kom just hem från en promenad under vilken jag såg något mycket besynnerligt. Jag traskade Sveavägen fram när jag läste följande på en skylt som stod utanför en kinakrog: "Vegetarisk kyckling 60 kr". Först reagerade jag inte men när jag hade gått några steg hajade jag till och gick tillbaka för att se ifall jag hade läst rätt. Det hade jag. Dessutom såg jag på raden under: "Vegetarisk anka 60 kr". Va? Har anka och kyckling gått över till växtriket? När bestämdes det här? Och vilka står näst på tur?

Visserligen har jag länge misstänkt att de som skriver menyer på kinakrogar tar ganska lätt på det här med vegetariska alternativ (på vårt lokala kinahak som nu är stängt i tre månader "pga stambytt" stod det under rubriken "vegetariskt och övrigt" endast en rätt utan kött. Allt annat innehöll biff, fläsk eller fågel). Men skylten på Sveavägen tar det vegetariska till en ny nivå.

Blåa glogubben del 2

Han har inte stått på sin post på tre dagar nu. Och i morse stod en annan gubbe och glodde på blå glogubbens plats. Klädd helt i brunt.

Blåa glogubben

Varje morgon när jag går till tunnelbanan ser jag samma snubbe. Han står vid entrén till Åhléns kosmetikavdelning. Sedan i november har jag sett honom i samma outfit; blå öronlappsmössa med lapparna nerfällda, ljusblå jacka, blåjeans och kängor. Han ser inte ut att ha precis alla indianer i kanoten. Och jag tror inte att han har något jobb.

Ibland går jag förbi vid sju. Ibland kvart över sju. Ibland är klockan tjugo i åtta. Men varje morgon har han stått där. Och bara stått. Hållit koll liksom. Han borde känna igen mig vid det här laget men det ger han inget sken av. Han bara glor. Och varje dag har jag tänkt "Hur orkar han? Han kunde legat i sängen med en kopp kaffe nu och läst tidningen." Men istället stiger han upp tidigt vareviga dag för att stå vid den stängda Åhléns-entrén och och hålla koll på vad det nu är han håller koll på.

Det är bara det att idag stod han inte där. Entrén gapade tom. Och jag är lite bekymrad. Men jag försöker tänka att det bara beror på att jag var extra tidig imorse. Och att rutinen ska återgå till den normala imorgon.

Okynnesfrågor

Igår gick jag lite på stan. Gick in i en klädbutik, hittade en topp som jag gillade och som jag provade. Den var i storlek medium men kändes lite för stor. Då frågar jag en av tre tjejer som jobbar i provrummet ifall toppen finns i storlek small. "Vänta ska jag gå och titta" svarar hon. Tjejen går bort och tittar. Kommer tillbaka och säger "ja, den fanns i small". Utan att ha något i handen. Jag tittar på henne och först då säger hon "jaså du kanske ville prova den?".

För ett tag sedan var jag inne i en annan butik där jag undrade samma sak. Då ringde butiksbiträdet till lagret för att höra om klänningen i fråga fanns i storleken jag ville ha. Lagret ger besked och tjejen kommer tillbaka till mig och meddelar glatt "jodå". Och så en stund senare - antagligen efter att hon märkt förvirringen i min feja - "ville du ha den?".

Jag vet inte vad jag ska dra för slutsats av det här. Men det verkar onekligen som att det finns folk där ute som går runt och okynnesfrågar butiksbiträden om storlekar som de sedan väljer att varken prova eller köpa.