Hösten

Jag har varit superförkyld i över en vecka nu. Redan innan snuvan slog till hade jag till och från en liten grej under ena ögat men i takt med att förkylningen ökade i intensitet blev också det röda under ögat värre. I söndags blev det ännu rödare och ännu mer svullet. I måndags ökade det ytterligare en smula och blev dessutom så narigt och torrt att jag kunde skrapa av hudflagor. Igår kändes det som att det inte kunde bli svullnare, klia mer eller vara rödare. Men det kunde det. Imorse när jag vaknade kände jag nämligen att hela vänster ansiktshalva hade svullnat. Jag liknande ett monster (min chefs reaktion när han såg mig var: "fan vad du ser ut!" så jag överdriver inte).

När jag kom till jobbet lyckades jag få tid hos företagsläkaren och han skrev direkt ut ett recept på salva som ska fixa till eländet. Som svar på min fråga om varför jag har fått åkomman svarade han "tjaa... stress, infektion eller... hösten".

Det är bara oktober och jag ser redan ut som Ringaren i Notre Dame. Så det ska bli ganska spännande att se vad resten av hösten bjuder på för svullnader.

Busschaufförer

"En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör..." brukade vi sjunga i bussen när vi var små och var på väg till simtävlingar eller volleybollturneringar. Sedan jag blev vuxen har jag erfarit fler än en gång att busschaufförerna inte alls tillhör de gladaste laxarna. Men nu är jag på väg att omvärdera dem igen.

Jag åker buss nästan varje dag. Och nästan varje dag, när jag ska hem från jobbet, lubbar jag som en galning till bussen eftersom jag svänger ut på gatan precis samtidigt som jag ser den närma sig bakom hörnet. Eftersom bussarna går vad tionde minut har jag inte orkat lära mig tiderna. Men när jag ser den komma känns det extremt viktigt att hinna med just DEN bussen och inte behöva vänta på nästa. I vilket fall som helst; flera gånger nu har det blivit så att jag tokspringer och när jag har en bit kvar stiger de allra sista passagerarna på. En nitisk busschaufför hade i det läget kunna stänga dörren och dra iväg. Jag vet inte om det är den patetiska synen av mig flaxandes framför sig med handväska, paraply och tidningar men varje gång står de kvar de extra sekunderna och låter mig gå på. Jag blir lika tacksam varje gång för det där är i sanning inget de behöver göra. Samma sak hände idag fast den här chaffisen tog vänligheten till ytterligare en nivå. När jag steg på - röd i ansiktet och med håret åt alla håll - log chauffören åt mig och nickade. Jag satte mig (och det där är alltid en kamp för passagerarna är inte alltid alls lika civiliserade men det där får jag skriva om en annan gång) och så bar det iväg mot stan. När vi kom fram till Slussen sprakade det till i högtalarna och så hör man chauffören säga "jag ville bara önska er alla en trevlig kväll". Snacka om en man med glatt humör!