Trängsel på bron till Helfwetet

Idag när jag var på väg hem från stan och började närma mig den lilla gångbron över till Gamletull såg jag en märklig folksamling precis i början av bron. Samtidigt som jag upptäckte fenomenet kom en kille på cykel och gjorde samma sak. Han tittade på mig och sa "vad är det där?". "Ingen aning" sa jag "men jag anar oråd". Outtalat gjorde vi gemensam sak och började försöka forcera bron. Den var proppfull, och jag menar proppfull, av pensionärer. Det myllrade av dem. De rörde sig sakta sakta framåt och absolut vägrade höra när vi sa "ursäkta, förlåt, kan vi få komma fram". Nix. Efter en stund blev min nya kamrat uppehållen av något och jag beslutade att lämna honom och försöka komma vidare själv. Precis då ser jag en tjej med barnvagn till vänster om mig. "Hurra", tänkte jag, eftersom jag vet att barnvagnar är ungefär som tanks. Jag meddelade tjejen att jag tänkte hänga på henne. "Visst", sa hon, "nu kör vi". Och vi kom ungefär en centimenter framåt. Sedan var det stopp. Jag kan inte beskriva hur tätt seniorerna stod och hur döva (eller nonchalanta) de var.

"Ursäkta, hallå, kan jag få komma förbi?" "Förlåt, kan jag få..." Nothing. Till slut började tjejen tempa och sa med riktigt hög röst "jag vill verkligen komma över bron". Då flyttade några damer på sig lite grann och lät henne komma en halvmeter fram. Men sekunden efter var de tillbaka i ursprungsposition. Som Röda Havet efter att Moses & Co hade passerat ungefär. Jag gick ju direkt efter tjejen med barnvagnen men jag var utan barnvagn och gavs ingen dispens. Då började jag bli irriterad så jag sa "ursäkta men jag vill OCKSÅ komma fram". Några vände sig om men flyttade ändå inte på sig. Ungefär nu hörs en röst i mikrofon: "Välkomna allihop till stadsvandring på Gamletull". Det var det det var. Stadsvandring på Gamletull. Stämningen var exakt som när det är insläpp på Ullevi och U2 ska spela.

Rösten i mikrofonen fortsätter tala och långsamt långsamt kämpar sig barnvagnstjejen och jag igenom muren. Det tog lätt 1o minuter innan vi var över. Medtagna men helskinnade. Vad som hände med killen med cykeln vet jag inte. Men bron som jag alltid kallat bron till Helfwetet hade plötsligt gjort dubbelt skäl för sitt namn. Le pust. Le flämt.