Startsabotage

Igår kväll noterade jag en sak kring mitt beteende som jag inte blir helt klok på. Det handlar om när jag ser fram emot saker. Just igår var det "Studio 60 on the Sunset Strip". Såg första avsnittet förra onsdagen och fullkomligt rös av hur briljant det var. Studio 60 har samma regissör och producent som "The West Wing", samma typ av smarta dialog och stämning och inte minst; samma typ av duktiga skådespelare. När West Wing gick på måndagskvällar kunde jag inte sova efteråt eftersom handlingen gjorde mig så uppskruvad så jag fick spela in varje avsnitt och se det till helgen istället. Det tycker jag säger en del om kvalitén. (Eller så säger det en del om hur lite som behövs för att skruva upp mig).

Anyway: jag såg första avsnittet av Studio 60 förra onsdagen och har sett fram emot nästa avsnitt sedan dess. Igår var det alltså dags för andra avsnittet och flera gånger under dagen påminde jag mig själv nöjt vad som väntade. Jag gick till och med hem tidigare från en releasefest bara för att inte missa serien. Och vad händer 21:58 (två min före start)? Jo preciiiis då kommer jag på att jag borde gå och borsta tänderna. Och när jag ändå är på toan passar jag på att torka av tvättstället lite. Och plocka undan några hårspännen. Ge H mat. Och lägga fram saker jag inte fick glömma ta med till jobbet. Vilket förstås innebar att jag missade de första minuterna. Det här händer ganska ofta och jag har ingen aning om vad det säger om mig. Men ska jag få avnjuta början på tv-program och annat som jag gillar framöver verkar det som om att jag måste jobba på att se fram emot dem mindre.