Tunnelbanedvala

Jag åker tunnelbana morgon och kväll nästan varje dag. På morgnarna är det tyst och stilla. Oavsett om det är mycket eller lite folk är det enda som hörs prasslet från alla tidningar. Jag är precis likadan; sluter mig med min DN och har flera gånger varit nära att glömma att gå av.

På eftermiddagarna är det desto mer lattjo. Då pratas det på helt utan tanke på att alla hör och inga ämnen är för privata för att behandlas. Allra helst i mobiltelefon med dålig täckning så att man måste tala högt och tydligt. Jag brukar lyssna lite förstrött och betrakta mina medpassagerare men även då går jag lätt in i mig själv och mina tankar. När jag har suttit så ett tag i min egen värld har jag flera gånger känt att "nu, nu är det allt dags att stiga av". Och två gånger - helt utan att bry mig om att stationen de ropar ut i högtalarna inte alls är min station - har jag gått av.

Lagom när jag har kommit ut ur tåget har jag reflekterat över att stationen inte ser ut som den brukar men förra gången hindrade det inte mig från att ta rulltrappan upp. Väl uppe hade jag vaknat till ordentligt och fick göra en snygg liten loop tillbaka nerför trappan och ta nästa tåg vidare mot den station jag verkligen skulle gå av på.

En annan gång insåg jag mitt misstag precis när jag tog steget ut ur tåget. Då fick jag lite schysst och nonchalant backa tillbaka in igen. En omöjlig övning att genomföra med värdigheten i behåll kan jag säga. Tur därför att medpassagerarna antingen är inne i motsvarande koma eller har fullt upp med att snacka i mobiltelefon. Och tur att Stockholm har en miljon invånare.